Tyresös nya gymnasium

Start here

Vi gillar olika. På riktigt.

I ordet inkludering ligger mycket. Ibland beskriver det en känsla av att vara något av en utopi; något som aldrig kan uppnås på riktigt i klassrummet. Det finns även tankar och åsikter om att kommuner och skolor tjänar in stora pengar på att låta alla elever gå i samma klass, i stället för att sätta elever som är ”i behov av stöd” i en mindre grupp. Inkludering är inte samma som integrering. Det är inte delarna som ska anpassa sig till en helhet om vi ska nå goda resultat (både gällande betyg men även om värden svåra att möta, så som självförtroende, glädje och självkännedom). För att kunna kalla undervisningen för inkluderande, så krävs det att det är helheten som anpassar sig efter delarna.

Rent pedagogiskt brukar tanken om inkludering ofta beskrivas inom specialpedagogik. Vilket jag tycker är synd eftersom tanken om inkludering då ofta kopplas enbart till specialpedagogen och dennes verksamhet i skolan. Skolverket hänvisar på sin hemsida till specialpedagogikforskarna professor Claes Nilholm och docent Kerstin Göransson som i boken ”Inkluderande undervisning” skriver att fem kriterier måste uppfyllas:

  • Gemenskap på olika nivåer
  • Ett enda system (till skillnad från ett för ”vanliga” elever och ett för elever ”i behov av stöd”)
  • En demokratisk gemenskap
  • Delaktighet från eleverna
  • Att olikhet ses som en tillgång

Mitt inkluderande klassrum grundar sig i ett system som jag utgår ifrån. Systemet kallar jag förutsägbarhet. Enkelt kan det beskrivas som att eleverna i klassrummet alltid har kontroll över och svaren på de journalistiska frågorna ”Vad ska jag göra?”, ”När ska jag göra?”, ”Hur ska jag göra?”, ”Med vem ska jag göra?”, ”Varför ska jag göra?”, ”Vad ska jag göra sedan?”. Jag använder mig även av återkommande bilder och symboler, så som pratbubbla vid ordet diskussion, tankebubbla vid meningen fundera först själv, dator om det är verktyg som vi ska använda under vår lektion. Det visuella stödet fungerar som ett bra hjälpmedel för elever som har svårt med det de exekutiva funktionerna, bland annat förmåga att planera.

Låt oss leka med tanken att det finns elever som inte behöver veta när vi börjar och avslutar vår lektion. De som bara behöver målet, en lärobok och sidor med instuderingsfrågor. Ska de då behövas tryckas in i ett gemensamt system i klassen? Ja, det är min bestämda åsikt. Därför att de eleverna kan välja att titta bort från tavlan och stukturen. Men det fungerar inte på samma sätt i ett motsatt läge. Den eleven som är i behov av förutsägbarhet och struktur kan inte själv hitta på den av ingenting. Min erfarenhet är att alla vi människor gillar struktur. Vi gillar att veta när vi ska vara på jobbet. När fikarasten börjar. Vilket syfte som mötet har och vilken dagordning som styr. Vet vi inte det, vet vi heller inte riktigt hur vi ska portionera vår energi. Det får eleverna träna på i mitt klassrum.

Jag anser att inkludering i skolan, utan en fungerande relation mellan undervisande lärare och elev, inte kan fungera. Och med relation menar jag inte att läraren är kompis med sin elev. Det betyder bara att vi båda två är väl medvetna om att vi spelar i samma lag, mot samma mål. Om eleven misslyckas, misslyckas även jag, läraren. Dessutom är laget inte bara uppbyggt på oss, två spelare, utan tillsammans med alla elever i gruppen så bildar vi vårt lag.

När relationen finns, kommer även förtroende. Då kommer respekt. Och då kommer glädje. Och där kommer även lärandet. För om jag, som lärare, vet hur du, som elev, lär dig och jag dessutom vet hur jag ska göra för att lära dig, då sker även lärande. Mänskligt lärande är en social process som sker där människor interagerar med varandra. Den mänskliga hjärnan är uppbyggd så att det är omöjligt att låta bli att lära sig. Det, tillsammans med det starka belöningssystemet i hjärnan tycker jag att vi ska utnyttja på samtliga av våra lektioner.

Som lärare är det av stor betydelse att jag är aktiva och både uppmuntrar och utmanar mina elever. Jag behöver löpande ge dem återkoppling på deras lärande. Och även om mitt mål är att göra eleven allt mer självständig och ansvarstagande lämnar jag inte mina elever ensamma med det ansvaret. Jag är viktig för mina elever. Och just den lärarledda undervisningen är viktig för alla elever! Jag är en tydlig ledare för det lärande som pågår.

I mitt klassrum finns det många olika sätt och metoder för undervisning. Självklart är jag extra förtjust i ett sätt, det sätt jag själv lär mig bäst. Men jag lär ju känna mina elever och vet vilka metoder de känner sig trygga med och när de inte vet så vågar vi prova nya metoder tillsammans. Tidigt får eleverna träna på att föra dialog där det blir viktigt att möta varandra, lyssna in varandra, återkoppla till varandra och uttrycka sin egen ståndpunkt eller erfarenhet, till skillnad från att bli tränad i debatt som jag anser är till för att övertyga och vinna över någon annan. Vi lär känna varandra för att finna trygghet som grupp. Olikhet i klassrummet berikar, men det är inte vid olikheten vi fokuserar. I stället försöker vi hela tiden finna gemensamma nämnare.  Stämningen i klassrummet är positiv där jag bygger in systemet ”tänk själv”, ”tänk i mindre grupp” och ”vi tänker tillsammans i klassen”. Detta erfarenhetsutbyte gör att kunskaper synliggörs. Och på så sätt lär vi oss av varandra.

Skollagen säger att alla har rätt till utbildning, en likvärdig utbildning. Eleven ska så långt det är möjligt undervisas och få särskilt stöd i den elevgrupp som eleven tillhör. De barn och ungdomar som misslyckas i skolan är en högriskgrupp för framtida psykosociala problem oavsett vilken bakgrund man har. Men vi vet ju att det går att hjälpa dessa barn och ungdomar. Genom att hjälpa dem att klara sig bättre i skolan. Där måste alla vi som undervisar förstå och ta till oss att det normala är att utgå från elevers naturliga olikhet och att se det som något positivt.

Alla har ju varit elever, eleverna själva, föräldrarna själva men även vi lärare har ju en gång varit elever. Det är lätt att undervisningen och diskussionen kring lärande hamnar i en massa tyckande. Men det finns ett tyckande vi ibland fokuserar för lite på och det är elevens egna tyckande. För om vår elev har svårt att uttrycka hur den lär sig så kanske vi kan fråga om hur denne inte lär sig och så kan vi utgå från det. Om en elev anser att hen kan delta i en större grupp i ett ämne/kurser betyder inte det att det är en gällande regel för eleven och alla ämnen/kurser som hen läser.

Varje elev är unik. Och ingen, förutom eleven själv, kan veta vad som är bäst för denne. Därför är relation och trygghet så viktigt. Då ger vi eleven chansen att både påbörja samt avsluta sina studier på ett bra sätt. För där trygghet finns där vågar man inte bara berätta om när det är lätt. Där kan man även uttrycka när det är svårt. Alla som arbetar med barn och ungdomar måste våga börja tänka på att om en elev stökar i klassrummet så beror det nästan aldrig på att eleven inte vill lära sig något nytt. Då måste vi börja spegla oss själva, ta hjälp av kollegor, samtala med eleven för att kunna fundera kring vad i min undervisning skulle passa den här eleven bättre. Och så måste vi vara modiga att prova nytt och utvärdera hur det gick tillsammans med eleven.

På Second Chance School arbetar vi alltid i team. Även när jag är själv så är jag aldrig ensam. Bara ett klick bort finns en blogg där man kan skriva ner sina tankar och funderingar. Där man kan få hjälp att reflektera, hitta nya strategier och se andra möjligheter.  I klassrummet är det tillåtet att fråga för att man inte förstår utan att någon höjer på ögonbrynet. Ett saknat busskort repareras med någon som lånar ut sitt. På våra morgonsamlingar hinner vi avklara nattens sömntimmar eller saknaden av dem, vi hinner finna strukturen för dagen, vi hinner lyfta nyheter som väckt vårt intresse och fråga varandra om hur vi mår. Och vi är inte lika på många sätt, men det är inte heller där vi lägger vår fokus. Vi talar ofta om vad vi har gemensamt. Den där funderingen, har fler funderat så? Hur löste du den där uppgiften, det där problemet? Kan jag lära av dig? Kan du lära något av mig?

Och att vara i det klassrummet som lärare när det händer. Det är inte heller mätbart. Men det gör att jag älskar mitt jobb.

Malin Wiklund

”Det här är ingenting som man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel.”

Citatet har jag hämtat från en dansk tv-intervju med Hans Rosling där han läxar upp journalisters oförmåga att förmedla en bild av världens tillstånd. Rosling menar att media svartmålar och överdriver och baserar istället sin egen, mer optimistiska, analys på välkända fakta.  Han menar helt enkelt att media, generellt sett, inte gör det. Han avslutar med ”jag har rätt och du har fel”. Klippet blev en ”viral hit”, kanske beroende på Roslings tydliga ställningstagande.

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/hans-rosling-laxar-upp-dansk-programledare-i-tv

Syftet med den här bloggen är att berätta om vad vi gör på Tyresö gymnasium, och vart vi är på väg. Jag har ingen ambition att polemisera eller peka finger i någon riktning för att på så sätt locka trafik till den här platsen. Men i skrivande stund behöver jag ändå ge uttryck för fenomen som är aktuella också utanför vår skolas begränsade sfär.

Härom veckan släppte OECD rapporten, Students, Computers snd learning: Making the Connection där man sammanfattningsvis konstaterar att en satsning på ett införande av digitala verktyg i skolan, i sig inte utvecklar elevernas kunskaper och förmågor. Detta var startskottet på en förnyad polariserad debatt i sociala medier som lite förenklat ställer lärarkompetens mot smarta telefoners, ”paddor” och datorer.

Andreas Schleicher, chef för Directorate and Skills på OECD pekar bl.a. på att vi behöver fortsätta söka kunskap om metoder och arbetssätt som integrerar den digitala tekniken, på bästa sätt i undervisningen. Ingenstans i rapporten hävdar OECD att en lösning skulle vara att utestänga och isolera skolan från den digitala samhällsutvecklingen. Alltså, OECD påstår inte att den smarta telefonen ersätter lärarens fundamentala betydelse för elevens lärande. OECD påstår inte heller att datorn ersätter en lärares; personliga engagemang, förmåga till att göra bedömningar, ge feedback, uppmuntra, bädda för reflektion och analys, inspirera och utmana. Om någon vill hävda annorlunda, lutar jag mig mot: ”Jag har rätt och du har fel.”

Läs mer på Edward Jensingers blogg:

http://edwardochskolutvecklingen.blogspot.se/2015/09/here-we-go-again.html#!/2015/09/here-we-go-again.html

Varje dag matas vi med rapporter om hur EU ”brottas” med de ständigt ökande flytkingströmmarna från mellanöstern. I Ungern sätter man upp taggtråd, i Torneå barrikaderas gränsövergången från Sverige med demonstranter iklädda finska hockeytröjor skanderandes ”go home”. Politiska populister skriker om kostnader och ställer människor mot människor: Personligen anser jag att vi inte har råd att förlora vår medmänsklighet. I tider som dessa, då vi reducerar ner människoliv till kronor och ören. När vi drabbas av en kollektiv historielöshet och lyckas glömma andra världskrigets strömmar av människor kors och tvärs genom Europa. Då vi glömmer att EU-projektets fundament skrevs utifrån en fredssträvan och en humanistisk människosyn. Då är det i dessa tider en lisa för själen att få arbeta i skolan. För den svenska skolan välkomnar och medger plats. Vi är nyfikna på vem du är och vad du kan. Lärare och elever arbetar mot gemensamma mål, utan att för en sekund glömma att också ge den enskilde individen plats att utifrån sina egna förutsättningar få möjlighet att växa. Bristande integration i det svenska samhället? Inte i skolan. ”Jag har rätt och du har fel.”

”Höstens uppstart då, vad har varit bra?” Jag fick frågan av en lokalreporter härom veckan. Och mitt enkla svar är: Bra!

Tyresö gymnasium växer. Vi har nystartat två program, en helt ny inriktning, och ett initiativ som vi kallar Second Chance School, Tyresö. Vårt el- och energiprogram har blivit ETG-certifierade av branschen. Detta innebär att våra ”elare” har möjlighet att bli färdiga elektriker under sin gymnasietid, utan att behöva ytterligare 1600 lärlingstimmar i efterhand. Vi har påbörjat arbetet med vårt nya ekonomiprogram. Så för årets niondeklassare kommer detta att vara ett samtida, högkvalitativt alternativ, valbart från februari. Vi har knutit kontakter runtom i Europa för att möjliggöra praktik i utlandet för samtliga våra elever på yrkesprogrammen. Och vi får strax innan jullovet, besök av våra indiska vänner. Hela skolan har arbetat med civilkurage, könsnormer kopplat till sexuella relationer. Och vi kommer under hela läsåret att fortsätta vårt normkritiska värdegrundsarbete med inriktning på mänskliga rättigheter och uppföljning på relationer ur alla tänkbara perspektiv. Imorgon sker äntligen första mässan för Gymnasiesärskolan i Stockholm, där vi är medarrangörer. Och under höstlovet går vi in i nästa ambitiösa fas av vår fortsatta digitalisering. Så, det går bra.

Följ oss här på bloggen. Nästa inlägg kommer att göras av Malin Wiklund där hon kommer att berätta om hur man arbetar med hållbar inkludering på Second Chance School i Tyresö. Vi gillar olika på riktigt.

Mattias Odhner Larsson, rektor på Tyresö gymnasium.

Tyresö gymnasiums Frisörer och Stylister matchar arbetsmarknaden, och mer därtill.

EU-kommissionen har initierat en diskussion med samtliga medlemsländer i syfte att matcha gymnasial- och eftergymnasial utbildning med de kunskaper, förmågor och kompetenser som arbetsmarknaden efterfrågar. Runt om i Europa utbildas, idag, unga människor för arbetslöshet. Det är ett resursslöseri av humankapital och fullständigt ohållbart utifrån ett makroekonomiskt perspektiv.

En central strategi för att råda bot på problemet är EU:s åtta nyckelkompetenser. En strategi som syftar till att kvalitetssäkra utbildningar, men också ett verktyg för varje individ att kunna visa vad man verkligen kan. Utbildningsbeviset, diplomet, examensbetyget tenderar att tala om vad du gjort, och med vilken kvalitet, men sällan vad du verkligen kan. Och det är egentligen sistnämnda som intresserar arbetsgivarna mest.

Inom frisörbranschen har man på kort tid gått från ett överskott av frisörer till underskott. Utbildningsanordnare har dragit öronen åt sig då signalerna larmat överhettning och brist på framtida arbetsplatser. Nu pekar dock trenden i motsatt riktning. Det kommer att behövas fler frisörer och det kommer att behövas arbetskraft med ett entreprenöriellt förhållningssätt i grunden, kombinerat med kompetens inom färg, form, bildspråk och andra kommunikativa uttrycksformer.

Våra frisörer och stylister utbildas mot anställningsbarhet. För frisörerna handlar det bl.a. om att erövra sitt gesällbrev. Stylisterna får självklart fördjupa sig inom mode, estetik och design. Men också fotografering, fotobearbetning, web, illustration i syfte att bli duktiga kommunikatörer med kompetens att arbeta inom yrken i gränslandet mellan handel, reklam och eventindustri.

Anställningsbarhet är ett centralt mål för alla oss som anordnar yrkesförberedande utbildningar. Men vi får inte, och ska knappast heller tänka ”anställningsbarhet” i termer av att våra nittonåringar ska stanna kvar i ett och samma yrke resten av livet. Den första anställningen kanske bara är ett första steg in i ett yrkesliv där du kommer att arbeta inom ett antal olika branscher. Våra frisörer och stylister kommer att vara yrkeskompetenta, med ett vidhäftat mervärde i form av en rad olika kompetenser och förmågor. De har under sin utbildning tränats i att ta initiativ, lösa problem, genomföra diverse projekt i olika omfattning. De kommer att ha utvecklat sina sociala förmågor i kontexter präglade av mångfald och olika kulturyttringar. De kommer att vara digitalt kompetenta med en högt utvecklad förmåga att kommunicera i ord och bild. De är anställningsbara, eller redo att starta egen verksamhet. Men framför allt: Efter tre år på Tyresö gymnasium kommer de att stå raka i ryggen, med god självkännedom och självkänsla, med en obruten nyfikenhet på vad framtiden har att erbjuda. De kommer att personligen representera ett varumärke med ett mervärde bortom examina och diplom.

Mattias Odhner Larsson, rektor

Ömsesidighet är nyckeln

När Gustav Fridolin tillträdde som utbildningsminister lovade han upplevelse av förändring inom hundra dagar. Nu har jag själv passerat mina första hundra dagar som rektor på Tyresö Gymnasium. Vad förändringen i vårt fall består i, överlåter jag åt andra att kommentera.

Jag har arbetat som rektor på olika gymnasieskolor sedan 2002. Och om vi skulle låta tidningsrubriker stå för historieskrivningen av svensk skola för perioden 2002-14 skulle vi lätt få uppfattningen av att vi stått på katastrofens rand, i fritt fall på väg mot apokalypsen. Syndabockar har eftersökts i alla led. Rektors ledarskap, lärarnas kompetens, politikers reformiver, föräldrars förmåga att uppfostra, elevernas kunskapsnivå och attityd o.s.v., o.s.v. Vi som arbetar i skolan har hört det förut, vi känner igen argumenten. Vi vet att katastrofrubriker och snabba politiska reaktioner på en upphetsad opinion, där vi i varje bisats skriker ”PISA”, inte leder till någon förändring i sig. Vi vet detta.

Tonen på debatten är fortfarande uppskruvad, men det pågår ett arbete bakom. Om vi istället skulle anlägga ett ensidigt optimistisk perspektiv på svensk skola behöver vi bara lyfta det arbete som redan görs. Så här väljer jag att beskriva åren som flytt: 2002 stod vi inte ens i farstun till den digitala revolutionen. Idag är det fullt möjligt för våra elever att synliggöra sitt lärande, sitt skapande, sitt tänkande för en gränslöst stor publik. Den digitala tekniken möjliggör för våra elever att bli producenter av kunskap istället för konsumenter, och återskapare, av redan känd fakta.

Genom tekniken kan vi idag kommunicera och konversera med såväl hög, som låg. Fjortonåriga Signe, från Södertälje, drog iväg ett mejl till nytillträdde statsministern och fick göra prao som just statsminister. Det var säkert fullt möjligt att få göra prao som statsminister redan under den analoga tiden, men idag har vi regeringschefen endast ett par tangenttryckningar bort. Ungarna har förstått och omfamnat idén om att världen har krympt. Idag 2014, talar vi och lever inkludering. Vi har accepterat att gruppen inte längre är subjektet. Varje individ möts utifrån individens unika förutsättningar. Vi förstår att varje unge som får lyckas i skolan är en investering för framtiden. Och även om vi inte har en kristallkula som talar om hur vi ska förbereda våra barn och ungdomar för just framtiden så hindrar det oss inte från att göra vårt allra bästa. På ett individuellt plan har vi en formativ ansats, vi arbetar språkutvecklande i varje ämne och vi utformar strategier för att eleverna tar till sig entreprenörskapet som ett förhållningssätt.

Vi i skolan är passionerat engagerade för att varje elev ska få utvecklas, i sin kunskapsutveckling och i sina förmågor, så långt det bara är möjligt. Vi går bortom att prata engagemang till att varje dag visa detta i vårt beteende, i våra höga förväntningar. Vi går före genom att alltid leva efter ömsesidighet. Inget lärande sker utan ömsesidighet mellan elev och lärare. Vi visar engagemang och ger bekräftelse i samtalet, i nyfikenheten. Relationen bär lärandet i utbildningssystemet.

”När vi fostrar utan att vara förebilder för det vi fostrar till skapar vi objekt och varenda unge protesterar mot den distansen.” – @Korlingsord –

Mattias Odhner Larsson, rektor

 

”It’s complicated, but it isn’t rocket science”

Citatet anspelar på skolutveckling och jag har lånat det av Trevor Dolan, som hastigt, och tragiskt, avled härom året. Han kom under sin korta akademiska karriär att identifieras som skolans främste försvarare. Där somliga gjort karriär på att svartmåla skolan, och lärarnas professionella utövande, kontrade Trevor med att skilja på vad vi faktiskt vet, och vad som enbart handlar om åsikter och allmänt tyckande. I sitt forskningsarbete sökte han att identifiera lärandets framgångsfaktorer och vad som är gemensamt för framgångsrika skolor, nationellt och internationellt. Fyra faktorer är gemensamma för de skolor som lyckas väl:

  • Rektors ledarskap. Ett synligt pedagogiskt ledarskap med utgångspunkt i en vision som rektor själv äger, kommunicerar och lever. Ledarskapet ska synas i fötterna lika mycket som i orden. Ledarskapet utövas fysiskt i korridorer, klassrum och övriga ytor där elever och lärare befinner sig.
  • Höga förväntningar. Förväntningarna uttrycker vi i vårt beteende. Med utgångspunkt i: En människosyn som utgår ifrån att alla vill lyckas. En värdegrund som säger att alla kan lyckas. Och ett uppdrag som inte viker från att alla ska lyckas.
  • Formativ bedömning. Smarta, tidseffektiva, utvärderingar som ger läraren en indikation på om undervisningen är effektiv och som möjliggör en nödvändig dialog mellan lärare och elev, kring var eleven befinner sig och vad som behöver göras för att nå uppsatta mål.
  • Lärarsamverkan. Lärare utvecklas i samverkan med andra lärare. Eller enklare uttryckt, lärare lär lärare.

I ett utvecklingsarbete bär vi med oss våra individuella ryggsäckar av erfarenhet och kunskap. Vi måste vara tålmodiga när vi i mötet benämner och identifierar gemensamma förbättrings- och utvecklingsområden. Ett gemensamt språk tar tid att utveckla. En genväg är dock att göra saker ihop. Att samlas kring ett ”hur” som är direkt applicerbart på yrkesvardagen. Under kommande två veckor kommer vi att ta ett grepp runt framgångsfaktor 3 och 4. Det kommer att utmana vår kreativitet och vårt mod, men det kommer att bli bra. ”It’s complicated, but it isn’t rocket science.”

Mattias Odhner Larsson, rektor

Omstart för samhällsvetenskapsprogrammet i Tyresö

Vad associerar vi till nationellt högskoleförberedande program i svensk gymnasieskola? Det beror säkert på vem du frågar, men vi har ett antal skolreformer i ryggen som definitivt färgar vår uppfattning och våra förväntningar. Meritvärdesreformen syftade till att få fler elever att vilja läsa mer matematik och moderna språk. Genom att t.ex. läsa mer matematik än vad din önskade universitetsutbildning har som grundkrav så premieras du i ditt totala meritvärde. Med gy11-reformen plockades också estetisk verksamhet, som obligatorisk kurs, ur studieplanerna för de högskoleförberedande utbildningarna.

En konsekvens är att gymnasieelever resonerar i taktiska termer där de har möjlighet att välja efter lust och motivation. I sitt individuella val, och i sina programfördjupningar väljer man kurser som ger högre meritvärde framför kurser som man egentligen önskar att läsa. Kanske kurser som man behöver läsa. Kurser med utgångspunkt i skapande, estetik och kreativitet. Vi som arbetar med ungdomar vet av erfarenhet att det är ytterst nödvändigt att förena det vetenskapliga hantverket med estetik och humaniora. När vi  arbetar med ”andra” uttrycksformer, och med andra perspektiv har individen en möjlighet att uttrycka sin hela, och fulla potential. Sistnämnda har man också sedan länge insett i den akademiska världen, och inom näringslivet.

Så hur ska vi tänka? Och vad ska vi göra? I Skolverkets kommentarer till examensmålen, avseende samhällsvetenskapsprogrammet, används en bred pensel. ”Examensmålen betonar att frågor om demokrati, kommunikation, etik, genus, och miljö ska behandlas. Även andra samhällsfrågor och olika samhällsvetenskapliga begrepp såsom integration, segregation och etnicitet kan tas upp ur ett lokalt, nationellt, europeiskt och globalt perspektiv.” Vidare i kommentarmaterialet betonar förståelsen av hållbarhet i Sverige och världen i övrigt. Att programmets breda karaktär kan bidra till att eleverna utvecklar ett tvärvetenskapligt förhållningssätt. ”Kommunikation och modern medie- och informationsteknik betonas i examensmålen och är viktigt för hela utbildningen.” eleverna ska vidare ”ges möjligheter att utveckla färdigheter i att kommunicera om och presentera sina kunskaper, bland annat med hjälp av digitala verktyg och medier. Det ställer krav på att arbetssätt som inkluderar detta ingår i utbildningen, och att olika typer av relevanta verktyg är tillgängliga för eleverna.”

Entreprenörskap ska ingå som ett pedagogiskt förhållningssätt där ledorden är: ”samarbetsförmåga, kreativitet, självständighet, ansvarstagande och förmåga att se möjligheter, ta initiativ och omsätta idéer i praktisk handling”. Man betonar här möjligheten att se världen som klassrum och där ideella organisationer, näringsliv, högskolor och universitet utgör naturliga samarbetspartners.

Utifrån Skolverkets kommentarer gör jag ett antal reflektioner. Här följer några:

  • En samhällsvetare är idag inte en passiv konsument av kunskap bakom den stängda klassrumsdörren. En samhällsvetare har världen som arbetsfält. Vetenskaplig medvetenhet och källkritisk kompetens utgör fundament. Men eleven formulerar och utreder, självständigt, olika frågeställningar, samt producerar och kommunicerar sina resultat med hjälp av olika digitala verktyg.
  • Skolan måste se sin roll i att erbjuda möten med andra miljöer och människor än själva skolkontexten. Detta innebär att hållbarhetsfrågor t.ex. kan studeras utifrån en urban indisk kontext på samma sätt som hos renskötande samer på nordkalotten. Vi behöver erbjuda möjligheter till observationer och fältstudier i miljöer där de samhällsvetenskapliga perspektiven är själva kontexten. I Indien, på fjället, på tidningsredaktioner, i politiken, på myndigheter etc.
  • Delaktighet, inflytande, kreativitet och problemlösning måste gå bortom ”tungans bekännelse”. Elever som har verktyg att visa på måluppfyllelse kan också ge tydlig och konkret input i hur vi genomför olika typer av arbetsmoment. Från planering, via genomförande och fram till utvärdering.
  • Resultaten av elevernas arbeten måste vara transparenta, digitala och därmed vår verksamhets ansikte utåt. När mottagarna av resultaten är fler än klassen och läraren ökar också insatsen och motivationen.
  • Skolan måste vara aktiv i att bjuda in sociala entreprenörer, representanter för en mångfald av samhällsvetenskapliga yrken, högre utbildning, inspiratörer och förebilder. Nästa utbildningssteg behöver levandegöras och konkretiseras.
  • Vi behöver anpassa hela organisationen för att elever befinner sig utomlands, på fältstudier hos någon på regeringskansliet, på en tidningsredaktion etc. Det ställer krav på schema, samarbete, vilja och mod.
  • Vi behöver erbjuda adekvata, digitala verktyg. Det handlar om allt från hårdvara till den totala lärmiljön.

Till hösten kommer eleverna på samhällsprogrammet i Tyresö att associera sin utbildning till gedigna ämneskunskaper, kreativitet, initiativförmåga, skapande och delaktighet. Vi kommer att utbilda aktiva elever som producerar och bidrar till allas vidare lärande. Fortsätt att följa oss på vår resa!

Mattias Odhner Larsson, rektor

Om eleven, på en skola som vill ligga i framkant av svensk skolutveckling

Om vi lyfter blicken över att vara förberedd för högre studier, alt. anställningsbar, vad vet vi egentligen om det framtida samhälle vi utbildar för? Ja, vi vet att all utveckling sker i en allt mer accelererande takt. Befolkningsökning, enorm ekonomisk tillväxt i andra delar av världen än Europa och Nordamerika. Rörlighet, migration, som ett resultat av ekonomisk stagnation, krig och konflikter. Ingen nation kan jämföra sig med Facebook i antalet ”invånare”, svenska barn kopplar upp från 4 års ålder och debuterar i nätverk där de söker likasinnade, får kontakt och förenar sin digitala identitet med sitt eget jag. En enskild individ kan via en tweet skapa en starkare politisk opinion än riksdagspartiernas avlönade ”spinndoktorer”. Finns det någon som överhuvudtaget vågar gissa hur snabbt och genomgripande digitaliseringen kontinuerligt uppdaterar den värld vi för tjugo år sedan ansåg oss intellektuellt kunna greppa och beskriva?

Så, utvecklingen är global. Den sker i en takt som inte går att överblicka. Och motreaktionen kommer i form av att de som inte känner att de är en del av denna utveckling, de som upplever sig förbisedda, de som inte har verktyg att förstå, och själv hantera, det som händer, de längtar tillbaka till den mytiska urtiden. De söker förutsägbarhet, enkelhet och trygghet och de hittar detta i idéer som identifierar syndabockar. Vi och ”dom”, där ”dom” är orsaken till en värld vars förändringstakt verkar obegriplig och hotfull.

En skola som gör anspråk på att ligga i framkant utbildar elever förberedda för en värld vi ännu inte kan förutse.

Skolan ska vara organiserad så att samtliga barn och ungdomar aktivt bidrar till sitt eget, och sina kamraters lärande. Jag vill sätta ett mentalt utropstecken efter ”och”. Genom åren har jag själv fastnat i enskilda transaktioner med enskilda elever. I egenskap av lärare har jag formulerat vad eleven ska göra, hur den ska visa upp sina nya kunskaper, och hur jag tänker kring bedömningen. Därefter har eleven, oftast, levererat vad vi kommit överens om. Elevens lärande/utvecklande av förmågor och färdigheter har överförts i form av ett skriftligt prov, en uppsats eller rapport. Därefter har jag gjort en bedömning. Kommenterat och fört tillbaka min förståelse av vad eleven visat. Bra så, eller?

Tänk om elevens lärandeprocess synliggjorts för klasskamraterna. Tänk om elevens arbete blev ett, av många fler, perspektiv i en grupps gemensamma strävan efter förståelse. Tänk om den enskilde elevens fråga blev utgångspunkt för hela klassens vidare arbete. Tänk om varje elev gick till skolan med en känsla, och insikt, om att det är oerhört viktigt att jag är i skolan, att jag deltar i undervisningen. Inte bara för ”min” egen skull, utan också för hela klassen. Om jag är borta, då saknas mina erfarenheter, tankar, reflektioner och analyser. Då lär sig mina kamrater mindre. Kvalitén försämras.

När vi bäddar för ett lärande där eleven är subjektet. Där utgångspunkten är elevens erfarenheter, färdigheter, vilja och motivation. Där varje perspektiv bidrar till en ökad gemensam förståelse. I det ögonblicket får vi elever som vill bidra, som vill vara i skolan. Där motivationen ligger i undervisningen och lärandet, inte i externa belöningar i form av betyg och fortsatt studiestöd från CSN.

Utopiskt? Nej, inte enligt min mening. Varje lärare älskar att undervisa. Att tillsammans med elever utbyta tankar och reflektioner, att tillsammans befinna sig i ett kreativt flow där alla bidrar. Det är ofta en drivkraft starkare än andra.

Att gilla olika handlar inte om att vara flexibel när förutsättningarna som elever erbjuder avviker från ett slags tänkt skolnorm. Att gilla olika handlar om en nyfikenhet och respekt för vad varje elev tar med sig till skolan. Att gilla olika handlar om lärmiljöer där dessa olikheter alltid är utgångspunkt och där alla har en naturlig plats.

Barnet som börjar sin utbildningsresa i förskoleklass och som får uppleva att ”din plats är här hos oss i skolan”. Vi är jättenyfikna på hur du tänker, vad du varit med om, vad som du anser vara riktigt roligt/intressant/motiverande? Här får du känna att du är duktig, att du ser din egen utveckling, att du respekteras för den du är. Det barnet kommer inte att uppleva sig förbigången och kommer inte heller att vända sig till grupper som pekar finger åt ”dom”, de annorlunda. Den individen har förstått sin betydelse för ett ”VI”.

Mattias Odhner Larsson, rektor

Kategorier