Tyresös nya gymnasium

Hem » Okategoriserade » Vi gillar olika. På riktigt.

Vi gillar olika. På riktigt.

I ordet inkludering ligger mycket. Ibland beskriver det en känsla av att vara något av en utopi; något som aldrig kan uppnås på riktigt i klassrummet. Det finns även tankar och åsikter om att kommuner och skolor tjänar in stora pengar på att låta alla elever gå i samma klass, i stället för att sätta elever som är ”i behov av stöd” i en mindre grupp. Inkludering är inte samma som integrering. Det är inte delarna som ska anpassa sig till en helhet om vi ska nå goda resultat (både gällande betyg men även om värden svåra att möta, så som självförtroende, glädje och självkännedom). För att kunna kalla undervisningen för inkluderande, så krävs det att det är helheten som anpassar sig efter delarna.

Rent pedagogiskt brukar tanken om inkludering ofta beskrivas inom specialpedagogik. Vilket jag tycker är synd eftersom tanken om inkludering då ofta kopplas enbart till specialpedagogen och dennes verksamhet i skolan. Skolverket hänvisar på sin hemsida till specialpedagogikforskarna professor Claes Nilholm och docent Kerstin Göransson som i boken ”Inkluderande undervisning” skriver att fem kriterier måste uppfyllas:

  • Gemenskap på olika nivåer
  • Ett enda system (till skillnad från ett för ”vanliga” elever och ett för elever ”i behov av stöd”)
  • En demokratisk gemenskap
  • Delaktighet från eleverna
  • Att olikhet ses som en tillgång

Mitt inkluderande klassrum grundar sig i ett system som jag utgår ifrån. Systemet kallar jag förutsägbarhet. Enkelt kan det beskrivas som att eleverna i klassrummet alltid har kontroll över och svaren på de journalistiska frågorna ”Vad ska jag göra?”, ”När ska jag göra?”, ”Hur ska jag göra?”, ”Med vem ska jag göra?”, ”Varför ska jag göra?”, ”Vad ska jag göra sedan?”. Jag använder mig även av återkommande bilder och symboler, så som pratbubbla vid ordet diskussion, tankebubbla vid meningen fundera först själv, dator om det är verktyg som vi ska använda under vår lektion. Det visuella stödet fungerar som ett bra hjälpmedel för elever som har svårt med det de exekutiva funktionerna, bland annat förmåga att planera.

Låt oss leka med tanken att det finns elever som inte behöver veta när vi börjar och avslutar vår lektion. De som bara behöver målet, en lärobok och sidor med instuderingsfrågor. Ska de då behövas tryckas in i ett gemensamt system i klassen? Ja, det är min bestämda åsikt. Därför att de eleverna kan välja att titta bort från tavlan och stukturen. Men det fungerar inte på samma sätt i ett motsatt läge. Den eleven som är i behov av förutsägbarhet och struktur kan inte själv hitta på den av ingenting. Min erfarenhet är att alla vi människor gillar struktur. Vi gillar att veta när vi ska vara på jobbet. När fikarasten börjar. Vilket syfte som mötet har och vilken dagordning som styr. Vet vi inte det, vet vi heller inte riktigt hur vi ska portionera vår energi. Det får eleverna träna på i mitt klassrum.

Jag anser att inkludering i skolan, utan en fungerande relation mellan undervisande lärare och elev, inte kan fungera. Och med relation menar jag inte att läraren är kompis med sin elev. Det betyder bara att vi båda två är väl medvetna om att vi spelar i samma lag, mot samma mål. Om eleven misslyckas, misslyckas även jag, läraren. Dessutom är laget inte bara uppbyggt på oss, två spelare, utan tillsammans med alla elever i gruppen så bildar vi vårt lag.

När relationen finns, kommer även förtroende. Då kommer respekt. Och då kommer glädje. Och där kommer även lärandet. För om jag, som lärare, vet hur du, som elev, lär dig och jag dessutom vet hur jag ska göra för att lära dig, då sker även lärande. Mänskligt lärande är en social process som sker där människor interagerar med varandra. Den mänskliga hjärnan är uppbyggd så att det är omöjligt att låta bli att lära sig. Det, tillsammans med det starka belöningssystemet i hjärnan tycker jag att vi ska utnyttja på samtliga av våra lektioner.

Som lärare är det av stor betydelse att jag är aktiva och både uppmuntrar och utmanar mina elever. Jag behöver löpande ge dem återkoppling på deras lärande. Och även om mitt mål är att göra eleven allt mer självständig och ansvarstagande lämnar jag inte mina elever ensamma med det ansvaret. Jag är viktig för mina elever. Och just den lärarledda undervisningen är viktig för alla elever! Jag är en tydlig ledare för det lärande som pågår.

I mitt klassrum finns det många olika sätt och metoder för undervisning. Självklart är jag extra förtjust i ett sätt, det sätt jag själv lär mig bäst. Men jag lär ju känna mina elever och vet vilka metoder de känner sig trygga med och när de inte vet så vågar vi prova nya metoder tillsammans. Tidigt får eleverna träna på att föra dialog där det blir viktigt att möta varandra, lyssna in varandra, återkoppla till varandra och uttrycka sin egen ståndpunkt eller erfarenhet, till skillnad från att bli tränad i debatt som jag anser är till för att övertyga och vinna över någon annan. Vi lär känna varandra för att finna trygghet som grupp. Olikhet i klassrummet berikar, men det är inte vid olikheten vi fokuserar. I stället försöker vi hela tiden finna gemensamma nämnare.  Stämningen i klassrummet är positiv där jag bygger in systemet ”tänk själv”, ”tänk i mindre grupp” och ”vi tänker tillsammans i klassen”. Detta erfarenhetsutbyte gör att kunskaper synliggörs. Och på så sätt lär vi oss av varandra.

Skollagen säger att alla har rätt till utbildning, en likvärdig utbildning. Eleven ska så långt det är möjligt undervisas och få särskilt stöd i den elevgrupp som eleven tillhör. De barn och ungdomar som misslyckas i skolan är en högriskgrupp för framtida psykosociala problem oavsett vilken bakgrund man har. Men vi vet ju att det går att hjälpa dessa barn och ungdomar. Genom att hjälpa dem att klara sig bättre i skolan. Där måste alla vi som undervisar förstå och ta till oss att det normala är att utgå från elevers naturliga olikhet och att se det som något positivt.

Alla har ju varit elever, eleverna själva, föräldrarna själva men även vi lärare har ju en gång varit elever. Det är lätt att undervisningen och diskussionen kring lärande hamnar i en massa tyckande. Men det finns ett tyckande vi ibland fokuserar för lite på och det är elevens egna tyckande. För om vår elev har svårt att uttrycka hur den lär sig så kanske vi kan fråga om hur denne inte lär sig och så kan vi utgå från det. Om en elev anser att hen kan delta i en större grupp i ett ämne/kurser betyder inte det att det är en gällande regel för eleven och alla ämnen/kurser som hen läser.

Varje elev är unik. Och ingen, förutom eleven själv, kan veta vad som är bäst för denne. Därför är relation och trygghet så viktigt. Då ger vi eleven chansen att både påbörja samt avsluta sina studier på ett bra sätt. För där trygghet finns där vågar man inte bara berätta om när det är lätt. Där kan man även uttrycka när det är svårt. Alla som arbetar med barn och ungdomar måste våga börja tänka på att om en elev stökar i klassrummet så beror det nästan aldrig på att eleven inte vill lära sig något nytt. Då måste vi börja spegla oss själva, ta hjälp av kollegor, samtala med eleven för att kunna fundera kring vad i min undervisning skulle passa den här eleven bättre. Och så måste vi vara modiga att prova nytt och utvärdera hur det gick tillsammans med eleven.

På Second Chance School arbetar vi alltid i team. Även när jag är själv så är jag aldrig ensam. Bara ett klick bort finns en blogg där man kan skriva ner sina tankar och funderingar. Där man kan få hjälp att reflektera, hitta nya strategier och se andra möjligheter.  I klassrummet är det tillåtet att fråga för att man inte förstår utan att någon höjer på ögonbrynet. Ett saknat busskort repareras med någon som lånar ut sitt. På våra morgonsamlingar hinner vi avklara nattens sömntimmar eller saknaden av dem, vi hinner finna strukturen för dagen, vi hinner lyfta nyheter som väckt vårt intresse och fråga varandra om hur vi mår. Och vi är inte lika på många sätt, men det är inte heller där vi lägger vår fokus. Vi talar ofta om vad vi har gemensamt. Den där funderingen, har fler funderat så? Hur löste du den där uppgiften, det där problemet? Kan jag lära av dig? Kan du lära något av mig?

Och att vara i det klassrummet som lärare när det händer. Det är inte heller mätbart. Men det gör att jag älskar mitt jobb.

Malin Wiklund

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: